Hej igen.

Vi sitter nu pa Travellers Oasis i Cairns och har precis last alla nya kommentarer pa bloggen. Det kanns som att vi ar ute pa en 6-manaders jordenrunttripp, fastan det ”bara” ar en 5-veckors semester och det ar jattekul att fa pahalsningar fran alla er darhemma. Hoppas att ni fortsatter skicka sma meddelanden, det ar verkligen kul.

Vad har hant sedan sist da. Vi lamnade ett ganska kyligt Nya Zeeland och kom till ett mycket varmare Sydney. Vi fick smita in pa toan pa flygplatsen och slita av oss jeansen och fleectrojan innan vi gav oss i kast med ryska maffian som tydligen drev shuttlebussen mellan flyget och det hostel vi bokat hemifran. De blev skitsura eftersom vi stod pa ”fel stalle” och vantade pa dem trots att vi stod dar vi i telefon hade beskrivit det… Som straff fick vi aka runt hela Sydney till alla mojliga hotell och hostels for att slappa av alla andra for att som sista paret stiga ut vid var hostel: The Pink House. I guideboken och pa natet beskrivet som ””The Pink House is a rambling, homely place with leafy gardens, clean, light-filled rooms and an airy common room. What’s more, there’s a good kitchen, friendly staff and the doubles have TVs. There’s free internet…”. Ar inte saker pa att det var samma som vi bodde pa. Har kommer nagra exempel: Gamla korgar under sangen tillsammans med x antal manaders skrap och damm. Toaletterna som inte gick att lasa. Vattenkranar som lossnade nar man skulle skruva pa dem. For att kunna ata den inkluderade frukosten var man tvungen att kvittera ut ett tallriks- och bestickskit for 10 dollar. Visst ja, far inte glomma kackerlackan som svischade over golvet en morgon. Nog om det, men for att sammanfatta: Bo inte dar om ni aker till Sydney. En av natterna blev vi dessutom uppjagade av brandlarmet och fick sta och vanta pa gatan tills brandmyndigheterna kommit och sett att det var falskt alarm.

MEN a andra sidan:”Tack vare” detta fick vi ju nu se extra mycket av Sydney eftersom vi inte ville vara en sekund for lange pa The pink House.  Hela forsta dagen agnade vi nastan bara at operahuset och omradet runtikring. Det visade sig att det pa kvallen skulle det hallas en valgorenhetsforestallning for de drabbade i branderna i Victoria, sa bankade med en flaska vatten pa operahusets trappa fick vi hora operan framfora bitar av trollflojten, Sydneys kammarorkester spela finska folkmelodier, symfoniorkestern spela fransk modern musik, baletten dansa till Chopin och mangder av andra artister som alla framtradde gratis for att skramla pengar. Fantastiskt. Kandes magiskt att sitta utanfor denna helt grymma arkitektoniska skonhet och bara njuta 😉

En dag foljde vi i Tobbe och Charlottes fotspar och tog en dag pa zoo dar vi fick se allt utom Platypusen (Det lilla nabbdjuret). Maktigt att se wombaterna och alla konstiga hoppande varianter pa kanguruer. En annan dag tog vi farjan till Manly Beach dar sjalva farjeturen med vattenutsikten over Sydney var minst lika bra som besoket bland surfarna pa stranden (for ovrigt ett tips fran min (F:s) utmarkte kiropraktor Frode Bakken).

En annan hojdpunkt var att kika pa de flygande hundarna i botaniska tradgarden. De hangde i stora klasar i traden och vantade pa att dagens sista stralar skulle belagga tradgarden i skymningsmorker.

Sydney var en riktigt trevlig stad och vi kakade mangder av god mat, picknickade i parkerna och njot av folklivet och stamningen. Det var dock lite av en gladje att kunna checka ut fran The Pink House, hoppa in i ryska maffians lilla shuttlebuss och hoppa pa Quantasplanet till Ayers Rock eller Uluru, som det heter pa Aboriginernas lokala sprak.

Piloten aviserade att vadret pa ankomstorten var klart och att det var 27 grader varmt. Vi hoppade av planet och baxnade. Det ar svart med den australiensiska dialekten. Piloten hade sagt _37_ grader och dagen efter fick vi uppleva en temperatur pa 46 (!)grader. Personligt rekord. Ibland blaste vinden, det var som att sitta i bastun nar nagon plotsligt borjar blasa dig i ansiktet med en varmluftsflakt. Helt otroligt.

Allting var valdigt valarrangerat pa plats. For att ta hand om turiststrommarna har man byggt upp ett litet samhalle som bara bestar av hotell av olika slag och ett litet centrum. Sedan finns det nagra bolag som ordnar utflykter av olika slag, bade till Uluru och till Kata Tjuta (en samling klippor 50 km bort).

Det haftiga med Uluru ar, forutom att den star dar alldeles ensam och maktig i det oandligt vidstrackta okenlandskapet,  att den innehaller jarnmineraler som rostar pa ytan sa att den blir helt rod. I soluppgang och solnedgang ar detta jattemaktigt, sa vi satsade hart och bokade in vara tva dygn med tva soluppgangar, tva solnedgangar. Dessutom gjorde vi de fa vandringar man kunde gora: ett varv runt Uluru och de tva olika vandringarna som fanns i Kata Tjuta-massivet. Forutom varmen var flugorna det varsta. Man kande sig som de nodlidande barnen pa bilder fran Afrika dar flugorna letar sig in i de fuktiga regionerna kring nasan, oronen och framforallt ogonen och botemedlet mot det var flugnat. Alla hade flugnat. Tank er synen av ca 1000 genomsvettiga biodlare som star med varsin kamera och forsoker fa den perfekta bilden nar solens forsta stralar slickar den roda klippan.

Vi bodde bra i ett overslafssangsrum tillsammans med en amerikanska som pratade pa in- och utandning och som bara klagade och gnallde pa precis allting. Vi vagade inte fraga henne vad hon hette eftersom det skulle resultera i ytterliggare en ostoppbar kaskad av meningslosheter pa nagon typ av italienskamerikansk invandraraccent, sa vi nojde oss med att kalla henne Shirley. Jag rostade pa Carla (ni minns den gamla servitrisen i TV-serien Cheers) men forlorade i den omgang sten sax och pase som fick avgora. Hon upplyste oss till exempel om att Barriarrevet ligger vid Port Douglas och radde oss att det ar bara att hyra en bil fran Cairns och kora dit. Det skulle inte ta alltfor langt tid och det dar revet ar verkligen haftigt. Vi tackar Shirley for tipset. Vi som trodde att Stora Barriarrevet strackte sig over en storre yta an bara Port Douglas…

Forutom Shirley sa beboddes stallet mest av japaner av alla de slag, t ex paret Mayamoto som var med pa alla vara utflykter. De flesta drog till sig mangder av flugor, men ingen hade sa manga som herr Mayamoto. Undrar varfor?

Hela vistelsen vid Uluru var nagot absurd. Man ville liksom hela tiden tala om for personalen bakom spakarna att: ”Ni kan stanga av varmen nu, det ar inte roligt langre. Ta bort de dar perfekta sma molnen pa den larvigt ljusbla himlen och rulla upp okenkulisserna, de ar inte trovardiga.” Det var verkligen som att vara med i nagon filmstudio eller lustig attraktion pa en ambitios nojespark. Det var helt fantastiskt och valdigt jobbigt. Det var med andra ord ganska skont att satta sig pa planet mot Cairns. Nu vantar BARRIARREVET.

ps. Ursakta miniformatet pa bilderna, bandbredden pa detta i ovrigt utmarkta hostel haller inte for mer. ds.