Fardiga med Auckland har vi sedan sist tagit oss soderut via Rotoruas bubblande lerpolar och sprudlande geysrar till Tongariro National Park, med siktet installt pa Mount Tongariro och dennes tva systervulkaner. Tisdag kvall slog vi lager pa ett trivsamt hostel strax norr om Tongariro National Park och bunkrade mat och forberedde dagtursryggsackarna for en dags vandring bland vulkaner och fina utsikter. Hostelvardparet som arrangerade shuttelbussturer till och fran vandringen satte dock stopp for detta vandringsaventyr nar de kom med vaderprognosen tidigt i morse: heavy rain, dimma och vindstyrkor pa 80 km/h vid startpunkten och upp emot 100 km/h pa de hogre hojderna. De tankte inte skjutsa nagra vandrare upp till nationalparken idag inte. Efter att ha upprepat ordet antiklimax valdigt manga ganger var det bara att inse fakta, dvs vi hinner inte vanta in nagot battre vader och eftersom vi anda var pa vag soderut tog vi vagen forbi Nationalparken. Det KAN ju andra sig, vadret andras ju sa fort uppe i bergen. JO.

Istallet for vi alltsa vidare soderut. Har testat Nissans granser pa ”gamla landsvagen” langs med Wanganui River. Smal grusvag (som var mer lera an grus) med halor och ojamnheter gjorde det svart att utnyttja den fantastiska utsikten over floden (trots automatvaxling). 

Vi klarade oss ner hela vagen och tillbringar nu natten i Wanganui med en hostandes, hickandes och  frossandes Fredrik (Jetlag?) som vi hoppas kan sova bort det onda och avfarda det som sviter av tids- och miljoombytet. (Forra nattens somn var inte lika ostord for herr som for fru Ireholm da den forstnamnde vacktes av skalbaggar, vankande igelkottar och faglar pa taket utanfor sa det finns mer att ta igen an 12 timmars tidsskillnad…)

Vi kom just hit, men nu aker vi!

Efter en himla massa flygning och vantan i London och Hong Kong damp vi ned pa Aucklands lilla flygplats igar tisdag vid lunchtid. Vaskorna hade klarat alla byten och efter att ha bedyrat att vi inte planerar att populera landet med Fleminggatans alla bakterier och kvalster fick vi komma in och blev vanligt bemotta av landets leende befolkning.

Nagra timmar senare sitter vi i var fina hyrbil, en Nissan Sunny EX Saloon, och funderar pa at vilket hall man skall titta nar man kastar sig ut i trafiken. Och hur ar det med hogerregeln? Med fara for vart liv och med vindrutetorkarna paslagna varje gang vi forsoker anvanda blinkersen hittar vi till hostellet och duschar av oss 48 timmars ingrott flygsvett.

En kvall i Auckland. Vad gor man? Queen street ned till hamnen, plocka sushi fran ett sadant dar litet lopande band och sa naturligtvis Sky Tower med milsvid utsikt over land och hav. Svindeln och jetlagen far Fredrik att borja svaja betankligt och han somnar in under kaffepausen uppe i tornet.

Nu har vi sovit 12 timmar och svettats 20 liter (det verkar vara nagonslags varmerekord har) och ar beredda att kasta oss in i Nissans luftkonditionerade inre for att bege oss soderut mot de ”bubblande lerpolarna” i Rotorua (Darelius et al, januari 2009).

Pa aterhorande.