Hej igen.

Vi sitter nu pa Travellers Oasis i Cairns och har precis last alla nya kommentarer pa bloggen. Det kanns som att vi ar ute pa en 6-manaders jordenrunttripp, fastan det ”bara” ar en 5-veckors semester och det ar jattekul att fa pahalsningar fran alla er darhemma. Hoppas att ni fortsatter skicka sma meddelanden, det ar verkligen kul.

Vad har hant sedan sist da. Vi lamnade ett ganska kyligt Nya Zeeland och kom till ett mycket varmare Sydney. Vi fick smita in pa toan pa flygplatsen och slita av oss jeansen och fleectrojan innan vi gav oss i kast med ryska maffian som tydligen drev shuttlebussen mellan flyget och det hostel vi bokat hemifran. De blev skitsura eftersom vi stod pa ”fel stalle” och vantade pa dem trots att vi stod dar vi i telefon hade beskrivit det… Som straff fick vi aka runt hela Sydney till alla mojliga hotell och hostels for att slappa av alla andra for att som sista paret stiga ut vid var hostel: The Pink House. I guideboken och pa natet beskrivet som ””The Pink House is a rambling, homely place with leafy gardens, clean, light-filled rooms and an airy common room. What’s more, there’s a good kitchen, friendly staff and the doubles have TVs. There’s free internet…”. Ar inte saker pa att det var samma som vi bodde pa. Har kommer nagra exempel: Gamla korgar under sangen tillsammans med x antal manaders skrap och damm. Toaletterna som inte gick att lasa. Vattenkranar som lossnade nar man skulle skruva pa dem. For att kunna ata den inkluderade frukosten var man tvungen att kvittera ut ett tallriks- och bestickskit for 10 dollar. Visst ja, far inte glomma kackerlackan som svischade over golvet en morgon. Nog om det, men for att sammanfatta: Bo inte dar om ni aker till Sydney. En av natterna blev vi dessutom uppjagade av brandlarmet och fick sta och vanta pa gatan tills brandmyndigheterna kommit och sett att det var falskt alarm.

MEN a andra sidan:”Tack vare” detta fick vi ju nu se extra mycket av Sydney eftersom vi inte ville vara en sekund for lange pa The pink House.  Hela forsta dagen agnade vi nastan bara at operahuset och omradet runtikring. Det visade sig att det pa kvallen skulle det hallas en valgorenhetsforestallning for de drabbade i branderna i Victoria, sa bankade med en flaska vatten pa operahusets trappa fick vi hora operan framfora bitar av trollflojten, Sydneys kammarorkester spela finska folkmelodier, symfoniorkestern spela fransk modern musik, baletten dansa till Chopin och mangder av andra artister som alla framtradde gratis for att skramla pengar. Fantastiskt. Kandes magiskt att sitta utanfor denna helt grymma arkitektoniska skonhet och bara njuta 😉

En dag foljde vi i Tobbe och Charlottes fotspar och tog en dag pa zoo dar vi fick se allt utom Platypusen (Det lilla nabbdjuret). Maktigt att se wombaterna och alla konstiga hoppande varianter pa kanguruer. En annan dag tog vi farjan till Manly Beach dar sjalva farjeturen med vattenutsikten over Sydney var minst lika bra som besoket bland surfarna pa stranden (for ovrigt ett tips fran min (F:s) utmarkte kiropraktor Frode Bakken).

En annan hojdpunkt var att kika pa de flygande hundarna i botaniska tradgarden. De hangde i stora klasar i traden och vantade pa att dagens sista stralar skulle belagga tradgarden i skymningsmorker.

Sydney var en riktigt trevlig stad och vi kakade mangder av god mat, picknickade i parkerna och njot av folklivet och stamningen. Det var dock lite av en gladje att kunna checka ut fran The Pink House, hoppa in i ryska maffians lilla shuttlebuss och hoppa pa Quantasplanet till Ayers Rock eller Uluru, som det heter pa Aboriginernas lokala sprak.

Piloten aviserade att vadret pa ankomstorten var klart och att det var 27 grader varmt. Vi hoppade av planet och baxnade. Det ar svart med den australiensiska dialekten. Piloten hade sagt _37_ grader och dagen efter fick vi uppleva en temperatur pa 46 (!)grader. Personligt rekord. Ibland blaste vinden, det var som att sitta i bastun nar nagon plotsligt borjar blasa dig i ansiktet med en varmluftsflakt. Helt otroligt.

Allting var valdigt valarrangerat pa plats. For att ta hand om turiststrommarna har man byggt upp ett litet samhalle som bara bestar av hotell av olika slag och ett litet centrum. Sedan finns det nagra bolag som ordnar utflykter av olika slag, bade till Uluru och till Kata Tjuta (en samling klippor 50 km bort).

Det haftiga med Uluru ar, forutom att den star dar alldeles ensam och maktig i det oandligt vidstrackta okenlandskapet,  att den innehaller jarnmineraler som rostar pa ytan sa att den blir helt rod. I soluppgang och solnedgang ar detta jattemaktigt, sa vi satsade hart och bokade in vara tva dygn med tva soluppgangar, tva solnedgangar. Dessutom gjorde vi de fa vandringar man kunde gora: ett varv runt Uluru och de tva olika vandringarna som fanns i Kata Tjuta-massivet. Forutom varmen var flugorna det varsta. Man kande sig som de nodlidande barnen pa bilder fran Afrika dar flugorna letar sig in i de fuktiga regionerna kring nasan, oronen och framforallt ogonen och botemedlet mot det var flugnat. Alla hade flugnat. Tank er synen av ca 1000 genomsvettiga biodlare som star med varsin kamera och forsoker fa den perfekta bilden nar solens forsta stralar slickar den roda klippan.

Vi bodde bra i ett overslafssangsrum tillsammans med en amerikanska som pratade pa in- och utandning och som bara klagade och gnallde pa precis allting. Vi vagade inte fraga henne vad hon hette eftersom det skulle resultera i ytterliggare en ostoppbar kaskad av meningslosheter pa nagon typ av italienskamerikansk invandraraccent, sa vi nojde oss med att kalla henne Shirley. Jag rostade pa Carla (ni minns den gamla servitrisen i TV-serien Cheers) men forlorade i den omgang sten sax och pase som fick avgora. Hon upplyste oss till exempel om att Barriarrevet ligger vid Port Douglas och radde oss att det ar bara att hyra en bil fran Cairns och kora dit. Det skulle inte ta alltfor langt tid och det dar revet ar verkligen haftigt. Vi tackar Shirley for tipset. Vi som trodde att Stora Barriarrevet strackte sig over en storre yta an bara Port Douglas…

Forutom Shirley sa beboddes stallet mest av japaner av alla de slag, t ex paret Mayamoto som var med pa alla vara utflykter. De flesta drog till sig mangder av flugor, men ingen hade sa manga som herr Mayamoto. Undrar varfor?

Hela vistelsen vid Uluru var nagot absurd. Man ville liksom hela tiden tala om for personalen bakom spakarna att: ”Ni kan stanga av varmen nu, det ar inte roligt langre. Ta bort de dar perfekta sma molnen pa den larvigt ljusbla himlen och rulla upp okenkulisserna, de ar inte trovardiga.” Det var verkligen som att vara med i nagon filmstudio eller lustig attraktion pa en ambitios nojespark. Det var helt fantastiskt och valdigt jobbigt. Det var med andra ord ganska skont att satta sig pa planet mot Cairns. Nu vantar BARRIARREVET.

ps. Ursakta miniformatet pa bilderna, bandbredden pa detta i ovrigt utmarkta hostel haller inte for mer. ds.

Hej!

Det var med visst vemod vi lamnade in nycklarna till Nissan Sunny Saloon pa Omega Rentals i Christchurch idag. Var lilla automatvaxlade bil har blivit som en van. Lite skraltig, orovackande torstig men trofast.

De sista dagarna har den tagit oss ned fran Nelson till Christchurch, mestadels genom gardiner av ihallande regn, tur att man tog med den extra langarmade trojan som egentligen tog for mycket plats…

I Renwick var vadret dock riktigt bra och pa ett par hobbitcyklar tog vi oss darifran runt en slinga pa 16 km mellan vingardarna i Marlborough och provsmakade helt enastaende Sauvignon Blancer och Pinot Noirer. Dessutom fick vi upp ogonen for Pinot Gris som singelvindruva. Det fungerade helt OK med hyggligt krispiga, valdigt lattdruckna sommarviner som resultat.

Fredagen den 20 februari 04.35 ringde vackarklockan i det spartanskt inredda sovrummet pa ”the Lazy Shag” i Kaikoura. Knappt en timma senare skulle vi ikladda vatdrakt forvantsfullt stiga pa baten som skulle ta oss ut till de morgonsprattliga delfinerna lite langre ned langs kusten. Vilket aventyr!

04.35.

Vad ar det som smattrar mot plasttaket utanfor det spartanskt inredda rummet pa ”the Lazy Shag”?

Just det. Regn. Fasiken. Annu en aktivitet forstord av det Nya Zeelandska regnandet?

Njae. Vi kom ivag med baten och trots att det regnade pumpade adrenalinet duktigt varje gang vi fick kasta oss ned i den kokande delfinsoppan. Under, over, runtikring, overallt var det delfiner som simmade, hoppade och gjorde volter. Ett riktigt aventyr.

Nagra timmar senare nar vi kom tillbaka till basstationen visade det sig att resten av turerna den dagen blivit installda. Turen pa var sida alltsa, vilket kandes skont.

Idag pa The Oxford Terrace i Christchurch kopte vi kaffe (fantastiskt, som vanligt!) av en pratglad Nya Zeelandare som berattade att februari brukar vara den varmaste manaden. Sa dock icke i ar. Var kaffeforsaljarvan kunde inte ens minnas en samre februari. Siccken tajming.

Nu sitter vi dock med nagra ”Sun Dance Summer Ale” fran Mac’s Brewery, nagra avocado (helt fantastiska, narodlade), ett paket musli och en halv gurka och konstaterar att Nya Zeeland, trots det ovanligt daliga vadret, varit kanon. Den korta slutsatsen ar: ”vi maste aka hit igen”.

Apropa avocado och gurka, sa maste vi hylla de Nya Zeelandska mataffarerna som ar helt proppfyllda med fantastiska gronsaker och frukter, allting narodlat och med utomordentlig kvalitet. Nastan som i Frankrike. Nya Zeeland har ocksa en enorm mejeriindustri (kalla: samtal med mjolkbonde pa farjan mellan Wellington och Picton) men det marks inte av sa mycket i butikshyllorna. Det mesta gar tydligen pa export i pulverform till arabvarlden.

En varning maste ocksa utfardas for det hittills absolut ackligaste palagget vi smakat: Mermite. Det ar ett koncentrerat jastextrakt som man brer pa mackan. Det smakar mycket riktigt som jast (japp, det dar man bakar brod med) fast i mycket koncentrerad form och ar superdupermegaackligt.

Annars har vi bara gott att saga om de Nya Zeelandska ravarorna.

Imorgon aker vi till Sydney, som for tillfallet ocksa verkar vara drankt i regn och aska, men vi haller hoppet uppe.

Pa aterhorande.

FoL

Det ar onsdag morgon. Vi sitter i den lilla tradgarden som tillhor Almond house och lapar morgonsol, dricker te och laser lite i vara medhavda bocker.

 I lordags eftermiddag anlande vi till Nelson, en lite smasomnig men valdigt gemytlig stad pa vag ut till Abel Tasman Naional Park. Vadret var for tillfallet ganska soligt och mangden turister pa turistbyran var orovackande stort. Dar stod vi utan talt, utan stormkok, utan sovsackar utan nastan nagonting och i princip allting var fullbokat. Efter en maratonlang tid vid disken hade vi lyckats sy ihop var tillvaro de narmsta dagarna och kande plotsligt en smula hopp gro i vara sinnen.

 Natten spenderade vi hos Anne som hade B&B i en gammal kolonialistvilla hogst upp pa hojderna med utsikt over hela Nelson, havet och nationalparken. Fantastiskt. Hon bjod pa hembakat brod och berattade historier fran sin tid som  ambulerande sjukskoterska i Alaska.

Sondagen agnade vi at att ga lite grand pa The Abel Tasman Coastal Track och njot av vyerna over havsbukten och den fina skogen som faktiskt mest bestod av barrtrad. Vi noterade ocksa kutymen att halsa vanligt pa alla andra vandrare pa leden och det blev till slut ett himla hejande eftersom vandrartatheten narmast var att likna vid en myrstig.

Pa mandagsmorgonen var det dags for var efterlangtade kajakpaddling. Dagen till ara verkade Fredrik betydligt piggare och det vagde upp det trista faktum att regnet aterigen stod som spon i backen.  Vi hamnade i en grupp med 8 turister och en guide, Luke, som visade sig vara en riktig lustigprick. Han kryddade dagen med historier om nar han blev stungen 12 ganger i hacken av getingar pa ett utedass och standiga ironier over tyska turister (som for en gangs skull saknades i gruppen). Till dagens hojdpunkter horde paddlingen i en salkoloni full av smakutar och till lagpunkterna horde regnet som inte ville ge sig.

Vi sov ovantat gott pa ett flytande vandrarhem som agdes av fore detta strandraggaren coola Chris men som skottes av hans tjocka dotter som for runt med disk, matlagning, stadning, baddning, kaffekokning osv.

Pa tisdagen hade vi kajaken for oss sjalva och efter bara nagon timme pa vattnet sprack solen genom molnbarriaren och vi fick en helt otroligt fin dag i vikar och vrar med stralande sol, smaragdgrona vatten och en Lotta med brand skalp (solhatten akte av i det furiosa paddlandet).

Jattenojda med dagen spenderade vi kvallen pa The Sprig & Fern, en lokal pub med ett eget bryggeri. Deras sommarlager, Draught och Bitter var helt ljuvliga. The Sprig & Fern ar det andra mikrobryggeriet i Nelson vi besoker och det verkar som att Nya Zeelandarna har kommit pa det har med kvalitet i liten skala. Forutom dessa fantastiska lokalproducerade oler sa maste vi ocksa bekrafta all tidigare horsagen om det goda kaffet. Varenda landsortskafe har en riktig espressomaskin och vi har noterat en rad sma lokala rosterier. I Wellington bodde vi till exempel granne med ett kafe dar halva lokalen upptogs av deras valdiga rostningsanlaggning (som naturligtvis intresserade en gammal processingenjor) och andra halvan av lyriska kaffedrickare som smuttade pa olika singelrostar med eller utan mjolk.

Idag styr vi kosan mot Marlboroughs vindistrikt och hoppas fa provsmaka nagra fina Sauvignon Blanc och Gewurztraminer.

No worries!

FoL